Många idrottare, oavsett om de är på motionsnivå eller ägnar sig åt elitidrott når förr eller senare vad som brukas kallas en platåfas i utvecklingen. Utvecklingen kan sammanfattas och ses som effekten av träning i de flesta fall. Ungdomar i puberteten behöver till exempel inte träna för att bli bättre, men hos övriga sker en förbättring av kapaciteten som idrottare upp till en viss nivå och stannar där. Varför utvecklingen stannar av kan bero på flera saker:

-Idrottaren tränar för lite i förhållande till det stimuli som behövs för forsatt utveckling

– Återhämtningen är av dålig kvalitet och begränsar tillgodogörandet av träningen

– Idrottaren tränar för mycket eller för fel för att stimulera till förbättring

Det är här det brister hos många. En generell uppfattning som lyser igenom i media eller i samtal mellan tränande är just mängden träning. En hög volym förknippas ofta som en direkt anledning till framgång, men så är det inte. Prestationsförågan är inte ett resultat eller summan av träningsbelastningen. Verkligheten är mer komplex än så. Tränar man 20 h i veckan behöver inte 22h i veckan innebära högre prestationsförmåga, resultatet kanske blir det omvända.

Ofta talar man i dessa sammanhang om en persons AAP (actual adaptation potential). Det vill säga varje individs eget begränsande tak för hur bra denne kan bli. Alla är inte stöpta i världsmästarform. Tråkigt med sant. Nåväl, det finns en del forskning på hur lång tid det tar att nå denna potential och svaret verkar finnas någonstans runt 10 000 h eller 10 år av full satsning på träning och prestationsförbättring. De här siffrorna är faktiskt applicerbara på de flesta idrotter och även utanför idrottsliga sammanhang. Det tar tid att bli bra. Inte nog med att det tar tid, beroende på idrott, mognad och ålder på individen så krävs det också att rätt träning bedrivs i rätt skede av livet. Motorik, syreuptagning osv tränas gynsammare i vissa åldrar än andra. Timing är viktigt.

För att träningen ska ha effekt bör den stimulera flertalet processer:

– Stimulera individens motoriska förmåga för att överensstämma med kravprofilen för idrotten.

– Vara tillräckligt belastande för att individen ska anpassas efter de specifika funktionella krav som ställs inom idrotten.

– Optimera funktionen av kroppens energisystem.

– Skapa en god arbetsekonomi för muskulärt arbete.

Svenska cykelförbundet har en utarbetad kravprofil som ger en del hintar om vad som krävs inom cykelsporten. Jag hittar den inte i skrivande stund, men den borde finnas hemma hos varje satsande cyklist och i varje klubbstuga även om den kanske inte är helt perfekt. Det får räcka för den här gången. Vill ni läsa mer rekomenderas Periodization: Theory and Methodology of Training.