Jag ska inte komma dragande med referenser till vetenskapliga artiklar i det här inlägget då det tenderar att minska intresset hos läsarna. Ju mer fakta desto färre läsare och ju mer trams desto bättre för statistiken. Eller som jag sa igår vid ett samtal – min blogg handlar inte om vetenskap utan om trams, trams och siffror, fast siffrorna försöker jag hålla nere i antal.

Men vikt… Det är ett ständigt aktuellt ämne inom idrotten och speciellt inom cykel. Lätta cyklar vet ni vad det är men hur många viktoptimerar sig själva? Det finns rätt klara samband mellan tävlingsförmåga och övervikt för ekipaget i förhållande till effekt men väldigt många fokuserar på att träna bra (vad de tror är bra) och att ha bra material. Alla som hållit på på det här viset har självklart blivit lite vanemänniskor och vana leder som vi vet till stagnation i utvecklingen. Vi så tränat under många år har mest detaljerna kvar att slipa på. Grundarbetet är gjort sedan länge och det är dags att slipa diamanten och skörda framgångarna. Här kommer vikten in på stort. Varje år i Touren eller Girot snackas det om det – åkare som bantat ner sig och nu är bättre i bergen osv.

Vi mtb-cyklister cyklar i berg hela dagarna men utanför elitspetsen är just vikten av vikten ofta bortglömd och faktiskt en viktig avgörande skillnad. För min egen del är detta en parameter jag fokuserar rätt hårt på de senaste två åren. Blir man då inte svag när man går ner i vikt undrar ni? Tappar man inte muskelmassa? Själv har jag blivit starkare eller är lika stark beroende på vad vi mäter. Styrkan sitter inte i magfettet direkt…

Nu är det dryga timmen kvar till avresa mot Borlänge. Det ska bli kul.