Efter en tävling tar många en vilodag. Syftet är att genom vila låta musklerna återhämta sig och förbereda dessa för vidare träning – men är detta verkligen optimalt för den fysiologiska träningsresponsen? Hög prestationsförmåga är ofta förknippat med utvilade muskler dvs pigga ben. Toppform och formtoppning handlar till stor del om just detta – att känna sig pigg. Musklerna i sig uppvisar inte några fantastiska egenskaper i utvilat tillstånd, tvärtom kan den muskulära kapaciteten vara försämrad i samband med att benen känns pigga – men att detta ändå leder till ökad prestationsförmåga pga den uppmuntrande känslan av att kunna ta i.

Det finns med andra ord en psykologisk eller åtminstone en central styrning som reglerar prestationsförmågan. Det är ingen slump att maxtest i labmiljö ofta avbryts av försökspersonen några sekunder in på en ny minut och höjning av belastningen. Vi orkar dit vi bestämt oss att orka men sen ger vi upp. Målbilden kan inte bli tydligare.

Det där med trötthet är ju debatterat. Den klassiska modellen pratar om central versus perifer trötthet. På senare tid har det lagts fram ”bevis” för att den perifera tröttheten (musklerna) i själva verket kommer från skallen. Det är alltså din hjärna som tror att benen är trötta och inte benen som är trötta. Vilken jävelskap att övervinna för oss som tränar. Inte nog med att vi måste ta i, vi måste också lära oss att ignorera trötthetssignalerna.

Men det är rätt naturligt. En av de första vinsterna med träning är ju en förflyttning av smärt/trötthets-tröskeln om vi ägnar oss åt uthållighetsträning. Häri ligger mycket av vinsterna med träning – att härda sig mentalt. Detta är visat på ett ganska enkelt sätt. Om man låter en person arbeta till utmattning så denne inte klarar av att utföra en viss arbetsbelastning längre är det lätt att säga att den maximala kapaciteten är nådd. Om man då tillkopplar ström (läs muskelstimulator) till muskeln så kan muskeln fortsätta att utveckla kraft. Problemet ligger med andra ord inte i muskeln eftersom en bortkopplig av hjärnans inflytande klart ökar prestationsförmågan.

Så då är frågan varför vi ska gulla så med benen och låta de återhämta sig hela tiden. Återhämtningen i sig behöver ju inte vara överensstämmande med den upplevda trötthetskänslan i benen. Jag tänker inte gå in på olika synsätt på återhämtning/träning i ett långtidsperspektiv (en så kallad träningsplanering) utan nu är det de kortsiktiga responserna jag hänger upp mig på.

Nåväl. Om nu prestationsförmågan efter en hård period eller tävling nu är optimerad/förhöjd på lokal plats (musklerna) så finns det en motsvarande försvagning av den centrala kapaciteten. Benen är bra men skallen tror att de är dåliga och därför känns de dåliga. Hänger ni med? Visst låter det lite kontraproduktivt? Men det är, återigen, här vi kan göra en stor vinst genom att förstå situationen och anpassa oss efter den. Varför ska vi träna i utvilat och tillputsat tillstånd när vi ska prestera i trötthet och misär? Visst är det bekvämare att göra på det viset men leder det verkligen framåt?

Dessutom har vi den mer intramuskulära adaptionen till träning att ta hänsyn till. Vi vill stimulera återuppbyggnad genom att bryta ner. Ju kraftigare nedbrytning och ju jävligare förhållanden desto större blir uppbyggnaden av de faktorer vi vill åt om vilan är rätt i förhållande till nedbrytningen. Inom forskningen finns det rätt mycket som pekar på att det finns skäl att göra rätt mycket för att ”försämra” utgångsläget inför träningspass. Är muskeln trött, har lite energi i sig osv reagerar den kraftigare på sina stimuli. Detta kan ses på flera olika plan och det finns helt klart underlag för att ifrågasätta de träningsnormer som har rätt starkt fotfäste i dagens idrottssamhälle.