Dagen efter kungaetappen i årets tour körde jag själv stigningen. Jag kan redogöra lite kort för gårdagens eskapader uppför Col du Tourmalet:

Inför berget # Upp till där klättringen börjar var det ungefär en timmes cykling från Lourdes. Jag snittade runt 31 km/h och mådde fint trots mer mot än medlut. Sista biten innan de 18 km till toppen börjar är rätt brant det med kan jag säga. Gårdagen innebar rätt spartanskt leverne och en halv pizza vid elvatiden på kvällen som middagsmål. Frukosten toppbestgningsdagen bestod av en bit baguette, en croissant och två torkade bananer

Uppför # Vid första skylten – som säger 18 km till toppen – startade jag klockan och klickade i 39/21 och försökte hålla en bra kadens. Svetten rann från huvudet och det gick rätt motigt som det lätt gör när det lutar uppför. Jag passerade många andra cyklister på min väg uppåt.  Vissa var tävlingskittade, vissa korpulenta och på mtb, vissa var äldre damer, vissa hade t-shirt men alla hade gemensamt att de cyklade samma väg som mig men med väldigt varierande tidsmål för etappen. Jag körde ikapp en kille efter 36 minuter som såg snabb ut. Självklart sög han in på hjul på mig efter att jag passerat. Han hälsade aldrig på mig och såg mest sur ut. Ena sekunden låg han på höger sida, nästa på vänster, men aldrig med framhjulet framför mitt vevparti. Jag vände mig om några gånger och tittade på honom. Vad ville han? Tävla? Förstod han inte att jag redan kört den första halvan av stigningen bra fortare än honom? Efter 15 minuter med honom i hasorna slog jag av åt sidan och tog en pisspaus för att slippa honom. Resten av stigningen gick rätt hårt åt benen. Jag fick klicka i 39/23 sista biten och kippade efter de glest spridda syremolekylerna som fanns kvar i luften när jag närmade mig 2000 möh. Det var faktiskt riktigt jobbigt. Konstant anfåddhet kan man säga. Jag nådde toppen efter 1:06 efter att ha pressat ur de sista resterna av glykogen ur lårmusklerna. Det var fint väder hela vägen upp och 14 grader varmt på toppen där en hord av cyklister trängdes och fotades vid skylten som angav dagens mål för många.

Nedför # Jag klädde på mig armvärmare, väst och en buff inför nedförskörningen. Redan efter en serpentinsväng mötte jag en vägg av dimma. Händerna började så akterliga stelna av kölden och jag huttrade och skakade. Det var bara att spänna käken och hålla styvt i styret för att hålla mig uppe. Höjdmeter för höjdmeter tog jag mig nedför berget. Sikten var minimal och vid ett tillfälle fick jag runda en åsna som stod mitt på vägen. Jag tog flera pauser för att räta ut nacken och få lite värme i kroppen. Sakta men säkert blev det varmare och till slut var jag ute ur dimman.

Tillbaka vid liv # Det var skönt att få komma ner där det gick att trampa igen. Värmen kom tillbaka och benen verkade visst lite trötta, men nu var det ju nedför eller platt tills Louise skulle plocka upp mig i en by nära motorvägen. Jag hade beräknat 1-1,5 h nedförskörning till byn och planen höll till en början trots den frostbitna inledningen. Dimman började istället formas i mitt huvud och efter ett tag av rätt snäll cykling efter en uppförsknäppa på hundratalet höjdmeter svängde jag av på en liten väg med ett ortsnamn som påminde om någon annan ort jag tidigare sett under de senaste dagarna. Efter en fin nedförskörning på några minuter insåg jag det korkade i mitt vägval och tog fram kartan. Jodå, det skulle nog gå att rädda dagen och köra småvägarna till rätt by utan att behöva åka tillbaka uppför mördarbacken jag nyss åk nedför.

Början på slutet # Den fina vägen jag hamnat på innebar flera knäppor på ett antal höjdmeter. Benen var vid det här laget tomma på energi och jag började sukta efter powerbaren i ryggfickan, men det var länge sedan jag fick köra slut på mig ordentligt så jag ville förlänga nöjet. Efter några hundrahöjdmetersbackar började jag bli tom på riktigt. Så tom att lättaste växeln var den bästa växeln och varje skymd kurva uppför ingav hopp om plan mark eller utförskörning. Efter en felkörning kom jag till slut in på rätt väg som ledde till den rätta staden där bil, mat och Louise väntade – trodde jag. Jag knegade mig uppför en ändlös stigning och kom upp till en borg. Nu var jag riktigt trött. Jag klev av en gång mitt i backen och tog mig samman. Inte långt kvar nu…

Slutet # Uppe vid borgen bar det av nedför igen, äntligen! Fast bara runt en krök visade det sig. Ytterligare uppför väntade och efter några minuter klättring kapitulerade jag och stannade och tog fram powerbaren ur fickan. Allt för att slippa ringa Louise och be henne möta mig. När jag stod och åt ringde hon mig istället. Hon var i en annan by tidigare på vägen, åt fel håll som jag hade passerat om jag hade tagit rätt väg som jag tänkt och inte åkt fel. Jag bad henne möta mig vid borgen, det borde vara enkelt, hon såg borgen från där hon stod. Min kilometer till borgen var mindre lätt. Utför var det okay att rulla men sista backen på 20 höjdmeter knäckte mig. Jag satte mig utanför ett kapell vid vägen på en bänk och tog av mig hjälm och saker ur fickorna. Tiden gick. Jag mådde riktigt dåligt faktiskt. Varje bil som kom över krönet ingav hopp. Till slut ringde Louise igen, hon hade passerat borgen, och staden jag satt i tydligen… Det visade sig sedan att min väg var en mindre väg som inte var med på hennes karta. Efter många minuter och ett till samtal och diverse försök att sova sittandes och samtidigt hålla koll på alla bilar som passerade gav jag upp och la mig på bänken på det sätt jag minst trodde att förbipasserande skulle förknippa med en trafikolycka. Efter ca 50 minuter dök Louise upp och jag kunde äntligen få lite godis i munnen och jag kunde återvända efter en av de värre väggningarna i en så skoningslös terräng jag upplevt hittills. Efter bilkö på bilkö kom vi sedan fram till hotellet ca 3 h efter utlovad gps-ankomst. För sent för middag såklart…3:50 blev min dagstur i effektiv cykeltid.

Lite bilder från riktiga tävlingen: