Sådär. Jag har ingen aning om min placering. Loppet såg ut ungefär så här från min synvinkel: Illamående på morgonen och kunde börja dricka och äta först en timme in i tävlingen. Farten blev väl därefter. Släppte iväg många. Fick sedan syn på Jesper inte långt före och gick ikapp. Vi låg ihop i en klunga och kunde köra på bra. Då fick jag en pyspunka fram som gjorde cykeln livsfarlig till slut. Hög hastighet, hårnålar och ett framdäck som viker sig är ingen bra kombo, så med ca 45 km körda stannade jag och fixade det. Självklart strulade det en del (mitt eget fel) och när jag väl kom iväg fick jag soloköra länge innan jag såg folk framför mig. Nu började benen bli rätt matta. Det är tur att årets bana var en storklingebana. Det är lättare att överleva om cykeln har fart.

Jag plockade en hel del cyklister, däribland Jeppe som hade väggat. Sista milen var det rätt mycket kramp i benen. Jag körde enbart om folk från att jag fixat punkan, det kändes rätt bra faktiskt. Som sagt så har jag ingen aning om min placering. Det här var en snabb bana och de lämpar sig inte riktigt för solokörning. Jag hade inte många minuter på hjul under loppets sista 60 km. Undantaget utgjordes av två Lettiska killar som ville åka med mig, jag som körde motorcykel som den ena av dem uttryckte sig. Han undrade sedan varför jag körde så hårt uppför men inte lika fort utför. Jag sa att kadensen blir så låg om det går för sakta…

Nu börjar vi vår 160 mil långa hemfärd.🙂