Nu i helgen går SBR, Stockholm bike rally, en “tävling” i Gömmarskogen där något så roligt som specialsträckor med varierande karaktär ska bemästras – på tid. Kan det bli roligare och mer höstigt? Evenemanget lär nog ändå inte attrahera tävlingscyklister av det snabbaste formatet vilket är synd i sig, men det för också en intressant fråga i dagern. Varför är det så svårt att umgås över gränser? Det har aldrig eller extremt sällan dykt upp okända förmågor i baggybyxor till Fiskartorpet TT, trots att många säkert skulle vilja komma. Samma sak med ett evenemang som pratas upp av entusiaster med mindre fartoptimerade cyklar – de som är inriktade på att köra fort dyker inte upp.

För nån helg sedan kördes det en backtävling på Söder. Slimmade fartfantomer stal showen och på nätet kunde det läsas om att det kanske nog ändå var lite fusk att både ha tränat och ha snabb cykel. Visserligen med glimten i ögat, men det är också en attitydåtervinning från ett sekel sedan då det var fult att träna. Man skulle hugga sin ved och släpa sitt timmer, som konsekvens fick man gärna bli en bra idrottsman av det hela också, men träna för att vinna, det var fult, nästan fusk. Om någon bakfull och på en pakethållarcykel skulle vara snabbast på Söder skulle nog personen bli rätt hyllad för det. Vilket på ett bizzart vis mest liknar nazismens hyllning av personer med bästa generna. Den som tränar hårt och optimerar sin utrustning lär knappast få samma ovationer… En av idrottens mindre angenäma kopplingar. 

Att det är skillnad mellan olika grupperingar är ju oundvikligt, men det finns så mycket att lära av varandra. Ett skevfördelat exempel är hur många mtb-cyklister som tävlar på landsvägen, men hur få landsvägscyklister som aktivt tävlar i skogen. För många år sedan var en ständigt återkommande söndagshändelse upplevelsen av hur en av stockholms elitinriktade landsvägsklubbar unisont och konsekvent inte hälsade på oss mtb-cyklister- vecka efter vecka på Södertörn. Varför?

För att återgå till backtävlingen på Söder så tar en sådan “du bör ej ha tränat innan”-attityd, hur flyktig och orepresentativ den än är, bort min lust att vara med. Jag vet att arrangemanget säkerligen är supertrevligt men på nåt vis känns det för mig som väldigt tävlingsorienterad lite fel att dyka upp och på nåt sätt förstöra stämningen. Samma sak med SBR. Det skulle kännas skönare att dyka upp som publik än som tävlande. För några år sedan körde jag en liknande tävling uppför Hagatoppen. Innan finalen startade blev jag tillsagd att de inte ville se nån läggmatch, vilket jag annars var rätt sugen på. Det kändes helt enkelt fel att vinna för att jag inte tyckte mig smälta in i sällskapet. Underförstått var ju att grejen med tävlingen var att ha kul. Den som vinner måste ju uppenbarligen ha missat den detaljen och fokuserat på fel sak.

Det här känns faktiskt som ett storstadsproblem.

Advertisements