Jag blev trött i ryggen igen och det sket sig. Egentligen är ryggen bara en del av förklaringen. Ett mästerskap ska man komma taggad till men av diverse anledningar och det faktum att säsongen är långt liden och att det är lite tradigt i mitt tycke att köra ensam ner till Skåne så var jag någonstans mellan inactive och laid back på arousal-skalan, vid startögonblicket. Det är framför allt viktigt att känna lagom med press, massor av stöd och ha en jäkla vilja att göra bra ifrån sig/mig för att lyckas – speciellt om det kommer en käpp i hjulet. Min fysik undantaget ryggen är det inget fel på. Testcykeln visade fina siffror i torsdags och i övrigt fungerade allt bra. Men tävlingen…

Jag satt med och sladdade bak i tätgruppen på första skogspartiet. Hopplöst dåligt placerad och med trött rygg hade jag helt enkelt inte krafter att avancera. På många andra tävlingar går det att hänga med och överleva för att sedan komma in i tävlingen. Igår var det tyngre. Åkaren före mig fick hoppa av och springa uppför en backe, åkte långsamt utför och vurpade sedan. Allt med mig bakom som såg hur täten försvann. Jag orkade helt enkelt inte köra ikapp, hade inte de marginalerna att spela med. Ryggtrötthet är så begränsande. Jag känner mig knappt anfådd men benen är stumma. Det sätter sig i skallen och hopp och vilja försvinner lätt.

Jag kan inte skylla på ryggtrötthet i all oändlighet heller. Jag har gjort många bra resultat utan att vara bra i ryggen så det är bara en del av sanningen. Att kunna hantera motgångar och växa i rätt ögonblick är det som gör vinnare – och igår var jag en förlorare. Det är svårt att växla fokus från att vinna tävlingen till att som avhängd bara ta sig igenom så bra det går. Alla placeringar utanför medalj på ett mästerskap känns rätt oviktiga för mig.