Jag vaknade relativt proppmätt i morse av förklarliga skäl. Därför gav jag mig på fyrorna innan frukost. Jag startade de tre första intervallerna med snittkadens på 97, 96 och 95 rpm – vilket översätts till 5,70, 5,63 och 5,57 w/kg. En nedåtgående trend alltså. I mitt fall är det hela underbenen som tagit stryk av löpning och vadpress under de senaste dagarna. Det blir helt enkelt ett koordinationsproblem då benen inte kommer runt obehindrat i högre hastighet i samband med den stumhet som fyror gärna ger.

Jag fulpausade dessutom på andra och tredje intervallen (fjärde med, men senare om det). Korta tiosekunderspauser för att samla mental styrka kan vi kalla det. Igångdrag och upp i kadens innan klockan sätts på igen så i slutänden gör jag mina watt och lite till. Nu är just fyror rätt suboptimalt att bete sig så om vi ser till O2-deficit… men men. Det jag i slutänden vill komma till var att jag slängde på ett halvt Kp till på cykeln och körde den sista intervallen med 85 rpm i snitt. Då klarade jag 5,70 w/kg och bröt trenden med sunkwatt.

Jag har grottat ner mig rätt mycket i styrketräning och hur/varför man bör kombindera det med uthållighetsträning kontra resultatförväntning och det här med oförmåga att hålla hög kadens är en typisk träningsinducerad baksida av myntet som inte bara jag upplever. Man blir som man tränas och stöps i den form man väljer. I mitt fall är jag rätt anpassad till enkelklingliv och styrkeintervaller på testcykeln. Nackdelen blir ju uppenbar men går faktiskt att justera med träning vilket jag ska göra för att öka min bekvämlighets-zon, trots att det kanske inte spelar så stor roll alls för cross-säsongen…