När Per föreslog att vi skulle bo i Grängesberg fanns det inte mycket tvekan. Vi bodde nästan ensamma på ett stort vandrarhem. Möjligen fanns det andra där som vi hörde men aldrig såg. Vår granne som var en äldre fläckvis tunnhårig man med högt BMI gick runt i en klädsel bestående av en svart skjorta med gigantisk plånbok i bröstfickan, instoppad i blå pösiga långkalsonger med gylf som räckte ner till knäna. Långkalsongerna var instoppade i vita tubsockar som i sin tur bekläddes av putsade finskor med väldigt hög klack. Tillfället för att fråga om jag fick ta hans porträtt uppenbarade sig aldrig – tyvärr. Han var rätt trevlig och härjade bland annat högljut om kvällens “praa film”. På nåt sätt känns det alltid väldigt avslappnat när man pratar med personer man känner att man inte kan säga något fel till.