Eftersom Fredrik dragit det här ordentligt på tapeten kan jag likväl dra in det på mitt sidospår som jag skrivit om tidigare.

Rädslan för att ta i, för att bli trött. Vfn, självklart är jag färgad av mina egna erfarenheter men jag låter det vara osagt om det till sin variation tillhör personlig karaktäristika eller är ett strukturellt fenomen härrörande från grenarnas skillnader, som faktisk är ett faktum i diskussionen. Vågar man inte utmana gränser och kapaciteter begränsar det utvecklingen. Det vågar jag säga med rätt mycket kött på benen då komfortsituationer sällan leder i på nya vägar och upplevelser. Jag tror att det är precis samma personer som inte vågar ta den där hårda föringen på distanspasset som inte vågar utmana under tävling. Landsvägscykling handlar mycket som tävlingsform om att spara energi och fördela den över tävlingstid på optimalast sätt. Givetvis går det inte utan ett ställningstagande mot detta faktum att undvika att färgas av detsamma.

Här uppenbarar sig en rätt grenspecifik skillnad mellan MTB och LVG som tävlings och träningsform. MTB är helt enkelt hårdare som lägstainsats och det går inte att maska sig genom träningspass eller tävlingar utan att detta blir uppenbart i resultatlistan.

Nu vill jag inte nedvärdera landsvägscyklister i jämförelse med MTB-cyklister eftersom de taktiska aspekterna följer det omvända mönstret. Däremot vill jag peka på olikheterna inom grenarna och vad det finns att lära av varandra. Cykelcrosstävlingarna agerar bra sammanförande av båda grenarna tycker jag. Tyvärr är deltagarnivån (nationellt) ojämnt fördelad om vi tittar på faktiska satsningar på prestation och läser resultatlistan uppifrån och ner.

Träning handlar mycket om att höja sin maximala kapacitet men också minst lika mycket om att bevaka och utveckla sina svagheter. Det handlar om att kliva utanför komfortzonen och prova någonting nytt, någonting man är riktigt dålig på och se till att man blir bättre på det. Det finns massor av starka landsvägscyklister som presterar oproportionerligt dåligt på en cykelcross och vise versa. Men tar man inte tag i det och ser möjligheterna att utvecklas begränsar man bara sig själv. Det kan vara skrämmande till en början att skippa höstvilan och angripa ett nytt upplägg som strider mot de tidigare årens erfarenheter men tar man inte det steget lär man få upprepa sig i oändlighet utan att få så mycket mer för det än den självgoda upplevelsen av att slaska i sig glass och kaffe under varma distanspass. Man måste våga bli ifrånkörd och vara bekväm med det och veta skillnad mellan tillfällen för prestation och utveckling.

 Titta mindre på varandra och gör Ingarvet GP till en livsstil!