Pust. Nu har jag i  ungefär ett års tid suttit och läst och skrivit om muskelglykogen hit och dit och om kolhydratinlaging och oxidation. Det arbete jag suttit på övertid och skrivit börjar närma sig sitt slut vilket är skönt. Mitt studieupplägg har varit väldigt flytande utan en klar dead line att jobba mot vilket gjort att jag breddat mig kunskapsmässigt på ett sätt som inte resulterar i några högskolepoäng. Nu finns det dock en dead line att jobba mot och då blir det mer eld i baken kan jag lova.

Det arbete jag skriver nu har än så länge titeln “Muscle glycogen depletion and resynthesis in highly trained male cyclists” och är till innehållet rätt ospännande av flera anledningar då det är en biprodukt av det studieupplägg som praktiserats i den riktiga studien jag jobbat med. Mitt arbete skrivs inte för mer än publicering på GIH’s uppsatsdatabas vilket gör att hälften av arbetet går åt att skriva uppsats och hälften går åt till att faktiskt skriva det intressanta utkommet av alla de timmarna i labbet som de fysiologiska testerna tagit. Det hela är faktiskt rätt ospännande och hela arbetet känns som formalia från första till sista sidan. Att skriva en uppsats är faktiskt riktigt tråkigt och handlar i så många fall om rent utfyllnadsarbete. Som exempel så är en vetenskaplig publikation normalt på ca 5-10 sidor text, tätskriven och dubbelspaltig förvisso men en D-uppsats bestående av bra mycket klenare material ska på GIH vara 30-40 sidor löptext.

Nu är det paus i skrivandet för några fyror, efteråt blir det PowerBar recovery och lite skrivande till🙂