Idag lämnar jag min uppsats för kommentar till min handledare. Skönt att få det gjort även om arbetet inte känns färdigt. Det gör det ju aldrig å andra sidan. Träningsmässigt så blir det kanske ett maxtest idag uppföljt av lite benpress. Måndag är vilodag nämligen och vila är ju mest en mental process – så antingen kör jag ett maxtest eller så gör jag inte det, det beror på hur jag känner.

En intressant diskussion dök upp idag. Initierad och driven av mig själv med sparsamt lyssnande från andra. Hur definierar man en väggning och med vilka argument och övertygelser kan man själv anse sig vara väggad? En av de första och sista vinsterna med träning är att man flyttar sin trötthetströskel. Dvs utökar sin komfortzon och för oss som elitidrottar eller bara är väldigt hårda rent allmänt också nästan kan likställa utmattning med komfort. Jag vet ju själv att ju mer vältränad jag blir desto svårare att vägga blir det. Det smyger sig liksom på, och den där väggen som plötsligt ställer sig i vägen för ens framfart liknar mer en slakmota… Igår var jag nästan på gränsen till okommunicerbar när jag kom hem. Att prata med Louise var ungefär 15 på Borgskalan, dvs “ansträngande” och jag stod inte upp utan att hålla i mig i något. Men likväl så tog jag mig hem på cykeln! 

Utgånget från pulsfilen så var min ansträngning som störst när jag var som tröttast vilket är helt i sin ordning. Känner man sig riktigt eländig så skickar man på det man har. Förmågan att ta i vid utmattat tillstånd är definitivt en inställningsfråga. För min egen del räknar jag mig nog som väggad när jag är tvungen att vid hemkomst snarast rota fram nåt med sockerinnehåll (produkt oväsentligt) för att kunna duscha stående.

 Vi kan avsluta med en liten deffbild för att fira att träningsläger i bergen kring Nice nu är nästan spikat och klart. Sol!