Igår körde jag ett maxtest. Det så bra ut, all time high o.s.v. Helt i linje med hur det ska se ut. Hjärtfrekvensen platåade fint trots ökad arbetsbelastning. Sista 2 min  var den maximala frekvensvariationen 1 slag, vilket i princip innbär att jag låg på maxpuls under 2 min. Igår nådde jag 196 bpm, vilket inte alls är ovanligt att jag når vid klassisk 4×4-träning. Tidigare i vinter har jag varit uppe på 200 bpm vilket jag också räknar som min maxpuls. Men här finns ju givetvis en viktig frågeställning huruvida maxpulsen är statisk (inom rimlig tidsaspekt) eller är ett värde som precis som allt annat beror på omständigheter.

Bevisligen (!) så platåade min hjärtfrekvens gott under vad jag oftast når upp till på ett maxtest. Trots överlägsen prestation i jämförelse med de flesta andra maxtest. Jag skulle vilja tillskriva det hela till “kak-effekten”. Dvs äta kakor = bli stark, vilket yttrar sig som ren råstyrka och en mindre pulsdrift. Svårighet att komma upp i puls är någonting bra och synkar fint med prestationsförmåga. Många verkar dock ha en föreställning om motsatsen vilket är lite dåtida och säkert härrör från den gamla goda tiden när pulszoner var viktiga att hålla. Igår sänkte jag en pralinask och fick ett VO2max-rekord på köpet, med låg puls.

Som en anekdot så snittade jag 199 bpm på tempo SM mtb i Ånnaboda 2003. Jag var kass. En annan hög snittnotering är Keps Cup från 2002 (tror jag) i Rudan där jag, Stefan och Schefen jagade varandra till den milda grad att jag snittade 196 bpm under en timme. Det var tider det…