Det pratas ofta om att öka fettförbränningen för att “spara” på kolhydraterna. Detta är iofs intressant i sig rent metabolt men som slutlig konsekvens innebär en ökad fettförbränning en sänkt arbetsekonomi eftersom kolhydrater, speciellt lagrat som glykogen, ger mer ATP för visst VO2 än FFA. Alltså: FFAOx upp = EE upp = GE ner. Just arbetsekonomin är väldigt avgörande för förmågan till långtidsarbete och faktiskt en väldigt avgörande faktor för vem som kommer lyckas som idrottare.

Det som är intressant men som sällan pratas om i ett uthållighetsanpassat perspektiv är att det faktiskt inte är fettförbränningen som är det intressanta utan det är hur bra man sparar på kolhydraterna som gör skillnaden. Visst kan man träna sig till en ökad fettförbränning men om energiutgiften, dvs syrekravet, ökar motsvarande så är summan av kardemumman bara samma sak, fast med mer fett förbränt. Ingen förbättrad kapacitet rent resultatavgörande under en tävling alltså.

Jag körde ett till FatMax idag. Längden på ramperna var olika och cykeln har blivit lite mekad med sedan sist, så egentligen kan jag inte jämföra testen mot varandra, men de hamnar i en samlingsgraf i varje fall. Ni ser också av grafen att ett försök till att köra ett tömningspass på låg intensitet är dömt att bli ett fantastiskt tidsslöseri.