Passet avklarat utan problem. Sista intervallen blev nog till och med den bästa. Just sådana här korta intervaller skiljer mycket i utförande mellan individer. Vissa storspurtare kan utveckla hög effekt på de första men dör sedan och blir sämre och mår sämre för varje intervall. Jag själv har inga monstersiffror att skryta med på de första men har en väldigt liten skillnad mellan intervallerna, dvs en förmåga att upprepa de små helvetesperioderna på ett bra sätt. Dessutom kan jag ofta gå diekt från testcykeln till middagsbordet och äta med god aptit (vilket jag självklart inte gör, men ändå).

Så, vad är då skillnaden? Våra muskler består av olika muskelfibertyper som delas in på olika sätt. Jag har bara analys från nån enstaka biopsitagning från mina egna lår men enligt den så ska jag ha fina spurtmuskler – vilket motsägs lite av verkligheten. Hur som helst så möjligör en större andel snabba och explosivt snabba muskelfibrer ett högre glykolytiskt flux med ett raskt användande av PCr (fosforkreatin) och en intensiv mjölksyrabildning. Mjölksyrabildningen i sig är en förutsättning för att kunna bilda energi snabbt och ju högre kapacitet (mer mjölksyra) desto mer kraft går det att få ur de stackars musklerna. När det gäller repeterbarhet av arbete kommer en hög mjölksyrabildning leda till att pH sänks i muskeln. Detta saktar ner många viktiga processer vilket gör att vi orkar mindre och mindre när arbetsbelastningen är över hanterbart steady state. En sämre maximal kapacitet möjligör alltså en bättre uthållighet, för färre snabba/explosiva fibrer innebär fler långsammma fibrer, och de långsamma fibrerna är bra på att buffra mjölksyran som de snabba producerar.  

  • Mindre mjölksyrabildning  + bättre buffring = bättre uthållighet
  • Mer mjölksyra + sämre buffring = högre maximal kapacitet och sämre uthållighet