Ibland blir jag nästan lite mörkrädd. Nyttan och vitsen med kolhydratinlagring och substratnyttjande av detsamma under tävling är ett väldigt välforskat område. Det går att räkna på, rätt jobbigt, men det går och framför allt finns det så mycket forskningsresultat att det går att dra rätt breda slutsatser kring ämnet och samtidigt ha väldigt torrt om benen.

Just idag blev det aktuellt för att jag tittade på en diskussion på funbeat ( jag får en del inlänkar därifrån) där det inte helt ovanligt yttras att kolhydratinlagring är en myt och dylikt. Ofta med anekdotisk bevisning eller med hänvisning till i sammanhanget irrelevanta exempel. Hmm… Så för att reda ut frågetecken:

  • Under långvarigt arbete och under hög fysisk ansträngning kommer mängden muskelglykogen vara en starkt bidragande orsak till tävlingsresultatet
  • Ja, det hjälper att göra en tömning före laddningen för att på så vis supenkompensera glykogeninlagringen
  • Hur mycket man kan inlagra beror på kost, muskelfysiologi, muskelvolym och timing/tid för inlagring
  • Mängden cho i kosten är intressant men en praktisk konsekvens av storätande i laddningssyfte är att skära ner på P och F (öka cho E%) för att slippa göra nya hål i skärpet
  • Vältränade kan lagra in mer lykogen än otränade personer