Under Billingeracet vurpade jag och landade lite tråkigt och tog emot mig med vänsterhanden, vänster axel och bröst. Då trodde jag att handen hade fått sig en riktigt dålig smäll men efter några dagars återhämtning var det istället bröstet och axeln som krånglade. Under ett styrketräningspass några dagar efter tävlingen fick jag ett direkt kvitto på vad som var fel när jag skulle frivända upp en stång med totalt 50 kg och det högg till i bröstkorgen strax till vänster om hjärtat sett ur min synvinkel. Utan att göra en röntgen av det hela är diagnosen ändå rätt uppenbar då det rör sig om en spricka i ett revben, nån flisa som dragits loss eller bara trasig interkostalmuskulatur. Dessutom som konsekvens av detta eller i samband med skadans uppkomst så fick jag en rejäl sträckning i muskulaturen kring skulderbladet på samma sida. Oavsett skadans art så är behandligen den samma i det här fallet.

Att cykla går faktiskt ganska bra. Att resa mig ur sängen eller att dra upp en dörr går många gånger sämre. Rent tävlingsmässigt så gör det faktiskt marginellt ont att cykla men jag märkte uppe i Borlänge att jag ändå kompenserar för det hela genom att andas mycket sämre. De där djupa andetagen för att vädra ur koldioxiden går inte så bra helt enkelt. Det är mycket möjligt att den djupa andningen inte riktigt fungerar som den ska och att syreutbytet i lungorna drabbas av detta. Efter samtliga målgångar i helgen kunde jag i varje fall inte andas normal och flåsigt obehindrat i målfållan. Rimligen borde detta ha påverkat mig mer än vad jag tror under själva loppet med en stelhet i andningsmuskulaturen där jag begränsar min andning utefter förutsättningarna.  

Sammanfattningsvis är jag långt ifrån på topp men samtidigt kunde det varit mycket värre.