Som inriktning pratar jag utifrån min egen klass, dvs H-elit.

Bakgrund:

Mountainbike XCO är historiskt en uthållighetssport. Ur ett fysiologiskt perspektiv går det att dra klara jämförelser till långdistanslöpning på grund av tävlingstiden. Skillnaden i fysiologi för en löpare och en cyklist är dock ganska stor och den stora förklaringen ligger förutom att det är skillnad på löpning och cykelarbete i det faktum att intensitetsskillnaderna inom idrotterna är så olika.

Alla som sett en effektkurva eller befunnit sig på en xc-tävlingsbana förstår att terrängen både ger möjlighet och ställer krav på intensitvariation. För att göra jämförelsen mot ett marathonlopp skulle det innebära en normal tävlingsdistans men med obligatoriska spurtpriser varje eller varannan kilometer. Löpning är i sammanhanget ett bra exempel för det tydligör på ett träffsäkert sätt vikten av specialicering. Vi ser inga marathonlöpare som satsar på kortdistans och vise versa. Men som cyklist förväntas man behärska alla moment från korta prologer till långa långlopp. Kompromissen är ett faktum.

Detta gör också cykelsporten till en fantastiskt varierad idrott där många får chansen att glänsa i sina bättre moment. Problem uppstår istället av det faktum att man inte kan vara bäst på allt. Såväl träning som tävlingsförberedelser och tävlingsprestationer begränsas av att träningen m.m. inte är målfokuserat inriktad inom en snäv kravprofil.

Precis som cyklister under tidigare år kände sig nödgade att köra långlopp p.g.a prispengarna och i sponsorers intressen trots att de satsade på xc (nu är kanske situationen inte densamma nationellt) så kommer utomstående krav och möjligheter ha en påverkan, inte nödvändigtvis enbart negativt, som får som effekt att den aktive inte kan vara lika fokuserad i sin satsning. Jag vet flera exempel på personer som klarat av att hantera denna distraktion och gynnats av just den förmågan i sitt tävlande och idrottslig framgång. Samtidigt finns det många exempel på mediokra cyklister som inte klarat detta. Jag själv ställer mig till den skaran.

Som cyklist slits man mellan många intressen. Förutom att leva upp till sin egen målbild finns det anledning att hålla sponsorer och klubben nöjda. Till del handlar inte den idrottsliga framgången i ett längre perspektiv om att vara den som är bäst, utan om att kompromissa bäst och få ut så mycket som möjligt av det. Istället för att vinna den tävlingen man verkligen vill vinna så kanske några andraplaceringar på andra tävlingar lönar sig bättre?

SWE-cup

Till i år finns det några nymodighter i cupens utformning. Förutom säsongsplaceringen av tävlingarna (!) så har tävlingstiden kortats ned och XCE (sprintlopp) införts som en del av cupen. XCE ställer helt andra krav än ett xc-lopp och den fråga jag vill ställa för diskussion är om det är lämpligt, sett till både sportens utveckling, åkarnas intressen och nivån på sveriges framtida idrottsmän och kvinnor, att så skilda dicipliner förenas i samma cup istället för separeras i två olika cuper precis som långloppen återfinns i en egen cup?

Jag tycker frågan ska upp till diskussion då jag hört många åsikter om detta från åkare på tävlingarna som varit. Framtida utveckling av tävlingsverksamhet måste baseras på ett större tänkande än kortsiktiga mål rörande publikvänlighet. Gör förbundet rätt? Gör vi cyklister rätt? Kommer den utveckling som sker nu gynna sporten på sikt?

Observera att frågan inte gäller existensen av XCE. Det borde vara tämligen klart att detta är bra för sporten.