Återhämtning brukar i träningssammanhang beskriva det tidsförloppet som skiljer träningspass och/eller tävlingar åt. Det kan också beskriva vilan mellan två intervaller. Så utbenat beskriver begreppet dels en normalisering av de processer som startat och pågår i kroppen, dvs borttransport och återbildning till pyruvat av mjölksyra och annat som populärt hamnar under den difusa kategorin “slaggprodukter” och dels en resyntes av använt energisubstrat, dvs återinlagring av glykogen osv samt faktisk uppbyggnad av muskulatur.

Just längden på vilan i förhållande till behovet och träningsstimulit har varit en het potatis inom tränarvetenskapen sedan länge. Framför allt inom styrketräning är det rätt väl beforskat hur man ska träna för maximal adaption till träningen. När det gäller uthållighetsträning är det inte lika självklart. Speciellt inte som det inte förefaller helt klart vad det är som styr adaptionen. Det har under de senaste åren framkommit rätt mycket ny forskning kring antioxidanter och syreradikalers påverkan på adaption till uthållighetsträning och nya tekniker för att mäta markörer för akut respons till uthållighetsträning har tagits fram. Det som tidigare varit antagande går det nu att få en mer komplett bild av.

Många gamla sanningar har vänts på och de gamla klassiska råden kring träning är inte längre så självklara. Rent krasst förefaller det som att man kan ha två huvudsakliga  infallsvinklar att urspringa ur vid planering och praktik kring återhämtningsbehov och adaption.

  • Träna hårt och maximera återhämtningen för att kunna träna hårt igen och på så sätt maximera adaptionen via en maximering av träningsmängd och intensitet
  • Minimera återhämtningen och på så vis stressa kroppen genom att förlänga återhämtningsfasen och därmed förstärka träningseffekten över tid

Det har framkommit en del nya trender och råd kring träning de senaste åren. Att äta eller inte äta under träningspass, train low – compete high, träna på fettrik kost osv… Egentligen behövs det väl bara en rivig studie som driver på en diskussion och sen är bollen i rullning. Exempel som fyraminutsintervaller, Tabata-körande och snabbdistans är några av de senaste årens trender. Till och med Tonken-intervaller får jag höra talas om i olika delar av landet, ofta kallat mitokondrieträning (vilket iofs är sant men samtidigt ett lite roligt namn). 

Utan att snöa in på detaljer så är nog det som finns att lära av all ny kunskap framför allt insikten i att det vi gör dagarna för ett träningspass påverkar träningen och att det vi gör efter ett träningspass också påverkar träningen – men inte som det tidigare hävdats och att det faktiskt finns flera vägar och metoder att gå för att uppnå likvärdigt resultat av träningen. Det känns som att trenden i dagsläget hos cyklister är att träna medvetet men också att betrakta träningen som någonting föränderligt som kan anpassas efter omständigheterna istället för att anpassa omständigheterna efter den planerade träningen. Slit smart och inte mer än du behöver och förtjäna framgång är nog dagens melodi. Tidseffektivitet och prioriterande av annat än träning.