Varför är distanspass ett så frekvent förekommande inslag i cyklisters träning? Behöver man träna distans? Behöver alla träna distans? Vad händer om man inte tränar distans? Eftersom distansträning är ett ständigt aktuellt ämne med många olika sätt att förhålla sig till så tänkte jag skriva ett litet inlägg om det hela nu när MTB/LVG-tävlingssäsongen snart är slut och de sista långloppen ställer det egentliga kraven på uthållighet över timmen.

Så, till att börja med borde kanske frågan “varför” besvaras.

  • Tradition: Cykel är en traditionstyngd idrott som professionaliserades tidigt. Inom all idrott så växer fixstjärnor fram och det skapas en beundran inför idrottsmän och idrotten som särart. Cykel som uthållighetsidrott (vi kan särskilja t.ex. velodromcykling härifrån) har genom historien präglats av ett extremt uthållighetsarbete. Professionella cyklister och de på elitnivå tävlar och tränar långa tävlingar och befogat eller ej så skapas en träningskultur som praktiseras av gemene man som vill vara och träna precis som sina hjältar. Om inte annat i brist på kunskap inom träning och för att ta ställning till logiken bakom ett träningsupplägg. Cykel är också en väldigt fin motionsform och just motion bedrivs gärna i behagligt tempo, gärna i vackert landskap och med en trevlig fika. Allt det här hjälper till att skapa en sanning kring behovet av distansträning som passas vidare inom cykelkretsar.
  • Idrottens utformning och krav:  Specifik träning inom en idrott handlar om att anpassa kroppen just för utövning av idrotten. Denna träning syftar till teknikinlärning, muskulär anpassning och anpassning av de syretransporterande organen samt övriga kroppen. Om vi tittar till teknikinlärningen så kan det brytas ner i dels en specifik teknik rörande själva pedalrörelsen och dels en teknikinlärning i manövrering och kontroll av cykeln. Upprepning är all kunskaps moder och en cykeltur innehåller minst sagt en upprepning av pedalrörelsen. Den muskulära anpassningen är mer dramatisk. Distansträning främjar en utveckling av vår förmåga att göra arbete av kolhydrater, fett och protein genom att öka mängden oxidativa enzym och trimma in muskeln för framför allt en bättre fettförbränning. Det sker också en anpassning med fibertypövergång vilket framför allt syns över längre tid. Ökning av blodvolym och ökad kapillärisering är också fina effekter av distansträning. När det gäller kroppen så har vi cyklister nytta av en anpassning och tillvänjning för leder och skin, en träning av den posturala muskulaturen och helt enkelt bygga upp en vana av att kunna sitta på cykeln länge utan att känna besvär av det. I slutänden blir man också stöpt i den formen man tränar – så ur en ren mental aspekt är det viktigt att kunna obehindrat av trötthet och tristess kunna mata på timme efter timme tills alla pass under fyra timmar känns som en runda runt kvarteret.

Hur tränar man då distans?  Ska man köra långt, länge, lugnt, fika, hårt, jämn fart, ryckigt? Faktum är att man kan göra lite hur som helst så länge man inte kör bara för hårt (och inte orkar köra distanslängd på passet) eller för lugnt (inte tränar). Det som däremot spelar roll är den totala mängd energi kroppen omsätter och hur den gör detta utifrån tillgång och oxidering av olika energisubstrat. Med det sagt kan distanspassen betraktas utifrån detta syfte som någonting mellan “kortare pass i högre fart” och “längre pass i lugnare tempo”. Lägger man till fikapauser får man förlänga passet och startar man väggad kan man dra av lite på träningstiden för distanspass precis som annan träning syftar till att trötta ut muskulaturen. Och trött blir man inte av att fisköra och äta semel-fika direkt… Eftersom kroppen anpassar sig till det den utsätts för innebär detta att ju mer vältränad du blir desto längre, hårdare och oftare måste du träna för att stimulera till utveckling.  

Fortsättning följer…