Sthlms filmfestival går som vanligt när jag är bortrest. I helgen krockar det med CX-SM. De senaste dagarna har jag faktiskt haft tid att se lite film, med Louise såklart. Jag tittade mycket mer när jag bodde själv eftersom valfriheten blir större då. Men vissa filmer har vi gemensamt att gilla. Senast var det von Triers Melancholia som vi såg. En fantastisk film i hela sin uppbyggnad utan att för den sakens skull vara perfekt. Smärtan och irrationaliteten som genomsyrar hela filmen får sitt svar när von Trier knyter ihop säcken lagom till slutet. Det är hela tiden en kamp i hans filmer. Den inre kluvenheten som inte riktigt kan formuleras utan ter sig så många olika uttryck utan att någonsin stanna av innan hoppet tar slut – eller i det här fallet ödet accepteras.

Gemensamt för von Triers överskridningar av gränser är att de alltid får konsekvenser. Ingen handling går ostraffad förbi även om den sker ohämmat och i förvirring, under tryck… Jag tror att det är min pragmatiska ådra som utmanas så fint av såna här filmer och det är därför jag gillar de så mycket. Utmaningen att söka logiken och förklaringen i någonting som avviker från all logik.