Idag vågade jag mig på att cykla lite efter 9 inaktiva dagar. Kanske det längsta träningsuppehållet på flera år? Jag körde lite lätt en 30 minutare på 260 w för att kolla hur det kändes – vilket inte var något problem. Pulsen höll sig väl lite hög men ändå jämn och känslan i benen kändes som de ska en bit under tröskeln.

I kadensoberoende läge så spelar diciplinen stor roll för hur bromsen på cykeln måste jobba för att möta den föränderliga kraften från benen. Ju jämnare man trampar, ju jämnare blir effekten kring medelvärdet. I det här fallet tyckte jag att jag höll kadensen och effekten rätt bra. En normal indikation på trötthet är annars att man tappar helt känslan för hur trött benen är. Det blir bara en död väkande massa som ska roteras och feedbacksystemet för att reglera power output på ett jämt sätt försämras. Detta syns genom att spridningen kring medlet alltid är mindre i början av ett intervallblock än senare. Typiskt under de första minuterna om man tar i lite under sin träning. Sedan får man kämpa mer för att hålla effekten uppe och således bevaka dipparna och kontra med höjningar. Så dagens stady state på 260 w är egentligen ett arbete mellan 240-280w kan man säga.