Typiskt exempel på lurad cyklist?

Januari verkar vara 4×4-passens högtid. Samma frågor nöts om för året igen på olika forum och samma artiklar diskuteras av personer som inte a) läst dessa, och b) får sin tolkning av dessa från andra personer och via andra mer lätttillgängliga  artiklar skrivna för de som inte vardagligen sysselsätter sig med idrottsfysiologisk forskning. Överlag så är det nog inte så många som ifrågasätter relevansen för träningsmetoden ifråga.

Den attityd till träningsformen som växt fram känner jag bottnar i några “självklarheter”. Jag uttrycker mig så för det är så det antas vara kring olika fysilogiska parametrar om man sållar lite bland mer kritiska kommentarer.

Självklarheter: Om VO2max ökar så ökar också tröskeln, uthålligheten och prestationförmågan inom alla möjliga aktiviteter och fysiska parametrar. Det här matades ut av framför allt norrmän för några år sedan och sedan dess har olika empiriska bevis lagts fram för modellen (n=1).

I verkligheten: Maximalt syreupptag är olika träningsbart för olika individer. Det som bestämmer VO2max bestämmer inte prestationsförmågan rakt av för annat. Paradoxalt nog så kan prestationsförmågan öka trots en sänkning av VO2max. VO2max är därmed ingen självklar parameter att bevaka. Det är egentligen bara att titta på lite olika träningsstudier som tittat på det här med prestationsförbättring för cykelarbete rörande allt från utdragna uthållighetsarbeten till sprintarbeten. En ökning av VO2max korrelerar inte (förklarar inte) med ökningar av faktiska fysiska prestationer. Samma sak i den studie jag arbetar med nu. En ökning av VO2max säger ungefär ingenting alls om vem som ökat mest i prestationsförmåga i diverse test som tid till utmattning på VO2max-testet ifråga eller ökad medeleffekt vid ett timetrail.

Så det finns anledning att tänka till lite kring varför man ska köra syreupptganingsintervaller med ett så snävt fokus.