Huruvida V02maxträning ger ett högre syreupptag eller ej är omdebatterat. Det går att stödja sig teoretiskt och svara pbåde ja och nej, men det spelar ingen roll på individnivå ändå. Får man resultat så gör man ju rätt. 

Någonting som glöms bort och inte pratas om är att det absoluta värdet inte är allt. Det finns en verklighet under maxet också som handlar om hur den där energin som används till mekaniskt arbete faktiskt framställs. Den här biten handlar om biokemi och hur energiflödet förhåller sig mellan de system vi har tillgängliga för att metabolisera näringsämnen. Dvs aeroba och anaeroba processer.

Nu är det så att alla anaeroba processer får en effekt på de aeroba. Till en början stimuleras det aeroba systemet av den anaeroba verksamheten men typiskt för en intensitet som under ett 4×4-pass så går det för långt och det anaeroba påslaget är för stort och hämmar det aeroba. Så istället för att bara titta på maxvärden så är det intressant att titta på förhållandet aerob/anaerob fördelning av energin som används.

Och i år ser det ut att gå åt rätt håll för min del i varje fall. Grafen visar löpande medelförändring för i år och för ifjol. Alla intervaller ihopklumpade per år. Medelförändringen för en genomsnittsfyra är + 160 ml.

Edit: det kanske inte framgår tror jag, baserat på kommentarer på ämnet och då inte bara till det här inlägget. När 4×4 tas upp som exempel så kan det antas att resonemang kring effekt styrs av teorin om en central begränsande faktor för VO2max och träningsbarhet på detsamma. Det här inlägget fokuserar på en funktionalitet av de lokala aspekterna kring samma modell.