You are currently browsing the category archive for the ‘Läsvärt’ category.

Bad i vinterviken. Helt okay vattentemperatur.

Sen var vi förbi Jimmy och hämtade upp lite Powerbar och RSP duschkräm (precis som föreningen/teamet som jag kör för heter). Powerbar har en ny kaka med koffein i vilket är spännande. Koffein är ju bra för det mesta och extra trevligt när man väggar.

Givetvis passade vi på att söka igenom Jimmys soprum där vi hittade mitt nya vapen för att flytta på luft. Jag längtar redan till nästa TC-pass.

Bara för det bjuder jag på en förförisk TC-utsiktsbild från ett bättre träningsklimat så vi kan drömma oss bort från den här värmen. Nu är det bara ca 5 månader kvar till snön igen.

Nu är testcykelhörnan förbättrad. Louise griamaserade lite när jag monterade ner bröllopsbilderna ur ramen men nu förstår hon hur det ska vara.

Kroppen ger oss den bästa feedback vi kan få när vi relaterar vår upplevelse av vad vi gör med vad vi faktiskt gör. Inom träning finns det egentligen två skilda sätt att se och hantera detta:

  1. Skita i kroppen, lyssna på siffrorna och köra på efter planen
  2. Notera känslan i kroppen, tolka den och justera belastning och tid i förhållande till det krav man som individ finner rimligt att klara för situtaionen

Som nybörjare är det lätt att falla in i sätt nr 2. Allting är jobbigt och utan vidare kunskap och erfarenhet är det just det akuta välbefinnandebehovet (eller avsaknad av) som får styra. Nästa steg för många är att sätta sig in i träningslära och skaffa sig en uppfattning om hur saker och ting bör förhålla sig och att det är lätt att begå nybörjarmisstagen att lyssna för mycket på kroppen. Det är lätt att det slår över mot förhållningssätt 1 då, för vissa på ett alltför extremt sätt. Som mer rutinerad idrottare har man förmodligen redan provat på ettan och insett de begränsningar som metoden faktiskt har, d.v.s. avsaknad av flexibilitet. Steget då är att med mer kunskap kunna foga sammman ettan med tvåan genom att tolka den aktuta och långsiktiga responsen till träning och inse vad som är viktigt och när.

Fastnar man i teorin om att en gradvis progression är det bästa och att varje pass har sin mening och ska köras för ‘the greater good’ kommer man oundvikligen att anpassas till ett säkerhetstänkande när planeringen görs och hur träningspassen utförs. Ska planen hålla får man inte spela för mycket med korten helt enkelt och passen får utformas så de går att klara av. Ska man kunna skicka på med gott samvete får det inte finnas några tankar på morgondagen. Om man relaterar detta till kravprofiler för olika idrotter så finns de självklart bättre och sämre situationer att tillämpa detta tänkande kring form och träning men om vi håller oss till MTB, CX och LVG så finns det helt klart en risk med att undvika en kortsiktigt anpassad periodisering för enstaka pass och perioder.

En mer långsiktig plan är alltid nödvändigt, men för oss med lite varierat tävlingskrav är det nog viktigt att kunna dela in träningen och passen i olika delar:

  1. nyckelpass – väldigt viktiga anpassade träningspass där fokus är på prestation
  2. volympass – tröskel och allt sådant tjafs. Här är totalsumman och anpassning till situationen och perioden viktig
  3. pass för andra pass – ren utfyllnad i syfte att förebereda eller optimera volympassen
  4. alternativpass – med klockrent syfte att punktmarkera faktorer som begränsar prestationsförmågan under nyckelpassen
  5. njutningspass – ibland behöver man inte träna med ett syfte annat än att det är kul och givande

Frågor på det?

Eftersom Fredrik dragit det här ordentligt på tapeten kan jag likväl dra in det på mitt sidospår som jag skrivit om tidigare.

Rädslan för att ta i, för att bli trött. Vfn, självklart är jag färgad av mina egna erfarenheter men jag låter det vara osagt om det till sin variation tillhör personlig karaktäristika eller är ett strukturellt fenomen härrörande från grenarnas skillnader, som faktisk är ett faktum i diskussionen. Vågar man inte utmana gränser och kapaciteter begränsar det utvecklingen. Det vågar jag säga med rätt mycket kött på benen då komfortsituationer sällan leder i på nya vägar och upplevelser. Jag tror att det är precis samma personer som inte vågar ta den där hårda föringen på distanspasset som inte vågar utmana under tävling. Landsvägscykling handlar mycket som tävlingsform om att spara energi och fördela den över tävlingstid på optimalast sätt. Givetvis går det inte utan ett ställningstagande mot detta faktum att undvika att färgas av detsamma.

Här uppenbarar sig en rätt grenspecifik skillnad mellan MTB och LVG som tävlings och träningsform. MTB är helt enkelt hårdare som lägstainsats och det går inte att maska sig genom träningspass eller tävlingar utan att detta blir uppenbart i resultatlistan.

Nu vill jag inte nedvärdera landsvägscyklister i jämförelse med MTB-cyklister eftersom de taktiska aspekterna följer det omvända mönstret. Däremot vill jag peka på olikheterna inom grenarna och vad det finns att lära av varandra. Cykelcrosstävlingarna agerar bra sammanförande av båda grenarna tycker jag. Tyvärr är deltagarnivån (nationellt) ojämnt fördelad om vi tittar på faktiska satsningar på prestation och läser resultatlistan uppifrån och ner.

Träning handlar mycket om att höja sin maximala kapacitet men också minst lika mycket om att bevaka och utveckla sina svagheter. Det handlar om att kliva utanför komfortzonen och prova någonting nytt, någonting man är riktigt dålig på och se till att man blir bättre på det. Det finns massor av starka landsvägscyklister som presterar oproportionerligt dåligt på en cykelcross och vise versa. Men tar man inte tag i det och ser möjligheterna att utvecklas begränsar man bara sig själv. Det kan vara skrämmande till en början att skippa höstvilan och angripa ett nytt upplägg som strider mot de tidigare årens erfarenheter men tar man inte det steget lär man få upprepa sig i oändlighet utan att få så mycket mer för det än den självgoda upplevelsen av att slaska i sig glass och kaffe under varma distanspass. Man måste våga bli ifrånkörd och vara bekväm med det och veta skillnad mellan tillfällen för prestation och utveckling.

 Titta mindre på varandra och gör Ingarvet GP till en livsstil!

Jag måste bara slå ett slag för de skönaste skoöverdragen jag haft. Grip Grab’s Race Thermo tunna neoprenöverdrag med grym passform och lite kortare skaft är verkligen perfekta för sunkigare men ändå “varmt” väder. Just passformen  gör de så användbara i de sammanhang där vanliga neoprenöverdrag känns klumpiga och overkill.

Btw… Jag har skavsår i ena ögovrån. Tydligen ser jag ut som att jag har varit vaken några dygn och spelat datorspel. Nu i veckan kommer fokus ligga på att få till nya cykeln så den är cyklingsbar. Den egna träningen får nog falla lite efter då jag ska vara tränare för Tullinge imorn, gå på lägenhetsvisningar i kväll och säkert hinna med nåt möte under veckan. Summerat och bortdraget för tävlingar senaste månaden är det nog under 8 h träningstimmar på cykeln, varav 4 h cx-träning 0ch 4 h testcykling. Lägg alltså till ca 5 h cx-tävling och lite styrketräning + löpning så har jag massiva sub 20 h för senaste månaden.

Ettor som sagt. 20 st på 6,67 w/kg. Nästa pass blir det ökning av watten och kanske inte körning efter lunch och därmed lägre matchvikt. Sist klarade jag 16 st utan problem, idag vässade jag sinnena och härdade ut alla 20 stycken. De första 19 gick bra, men den sista var lite knivigare. Jag vräkte mig efteråt av cykeln och tog lite blodlaktat. I den manövern höll jag på att riva ner diverse möblemang när jag försökte stå upp samtidigt som jag skulle ha tag i en pall. Jag analyserar provet på fredag så får ni se vad det blev (edit: 15,35 mmol/l). Sist låg jag på 13,97 mmol/l. Knappt ansträngd allså.

Jag körde de första nio med masken på, sen blev jag törstig och det hände inget spännande på skärmen. De första 3-4 stycken gav en lite intressant variation i VO2, CO2 och (såklart…) RER främst men sen var det same same för hela slanten. Pulsbandet strulade som vanligt, så där har jag ingen mätning. Ni vetgiriga som säkert undrar över hur VO2-upptaget reagerar på ettor så kan jag meddela att dessa resulterade i peak-värden på 86-87% av VO2max (ml/kg-min).

En helt vanlig cykeltur…

Efterbilden. Egentligen var jag ju inte så trött…

Som svar på en fråga jag fick av en uppgiven person som förlorat lite tron på sig själv i samband med upptäckten av avsaknad av metod för att mäta och kvantifiera sin träning tänkte jag skriva lite om det. Nej, så illa är det inte, men lite åt det hopplösa hållet var det, därför tänkte jag skriva några rader om de populära metoderna vi har idag och som praktiseras av cyklister. Observera att jag inte pluggat på just det här nu, utan bara snackar på.

Pulsbaserad träning: Detta är en vanlig metod. Pulsen, eller egentligen mer korrekt benämnt hjärtfrekvensen (hf) är enkel att mäta och följer även cyklistens prestationsförmåga på ett rätt så logiskt vis. Problemen börjar när hjärtat inte beter sig som benen tycker. Hjärtfrekvensen är beroende av flera olika faktorer. Vi människor har tex en daglig variation i blodmängd som direkt påverkar hf. Låg blodmängd = högre puls. Detta för att fyllnaden av höger kammare är beroende av trycket, vilket är beroende av blodmängden bla. Detta är ett självreglerande system som jämnar ut skillnaderna, vilket i slutänden innebär att träning på 170 bpm ena veckan motsvarar 180 bpm nästa vecka. Att styra träningen med hf kräver med andra ord kunskap om den egna kroppen och gärna en till referens tex watt, hastighet, tid osv.

Avsaknaden av det här förhållningssättet syns tydligt i många fall. Det är inte alls ovanligt att pass där ”pulsen varit lätt att få upp” betraktas som lyckade medan pass där ”pulsen betraktats som omöjlig att få up till rätt nivå” avbryts med hänvisning om att kroppen inte är mottaglig för träning. I själva verket kanske det första passet var för lätt, och det andra precis lagom.

Pulsbaserad träning består i många fall av beräkningar av zoner. Dessa kan beräknas utifrån maxpuls, pulsspann eller i värsta fall estimerad maxpuls. I takt med kroppens ständiga förändring måste dessa zoner justeras och detta kräver kunskap. Dessa zoner är heller inte ristade i sten (vilket jag kommer till senare).

Wattbaserad träning: Vi cyklister mäter det här ganska enkelt med en monterad effektmätare eller testcykel. Fördelarna är många. Exakt mätning i de flesta fall och en träningsstyrning som innebär att man kan strunta i om pulsen beter sig konstigt eller om benen känns trötta. Man vet ungefär vad man brukar orka och detta speglar sig också i resultatet av vad man orkar. Det är lätt att lägga nivån på pass och även öka träningsbelastningen över tid på ett övervakat och kontrollerat sätt vartefter framsteg görs. I kombination med nedanstående mätsätt är detta i mina ögon den effektivaste och smidigaste träningsmetoden just för att det inte går att fuska med den.

Känsla: Det här är underskattat, eller missförstått. Kan man ställa krav på sig och verkligen gå in för det är känsla ett bra mått. Kroppen är ingen magisk maskin som reagerar olika så fort en pulsgräns passeras. Om målet är att ta i så mycket som möjlig spelar det tex ingen roll vad effektmätaren eller pulsen visar, det är känslans om avgör utfallet. Precis som med alla andra metoder kräver detta vana och kunskap, speciellt om man vill styra träningen mot ett specifikt mål.

Mjölksyrabaserad träning: Nu trappar vi upp nivån lite. Här krävs det vetenskap och lite verktyg för att hitta rätt. Oftast relateras mjölksyra till tröskelkapacitet och den gränsen där kroppen tappar kontrollen över substrattillverkningen verkar i många fall betraktas som helig. Trots detta är det få personer som vet vad mjölksyra är och förstår hur de ska förhålla sig till den. Som ris på kritikelden varierar dessutom referensvärden rätt rejält mellan olika individer och över tid.

Syreupptagsbaserad träning: Ännu mer high tech. Här krävs det mätning med dyr utrustning och metoden är också svår att hantera om den inte sammankopplas med annan typ av träningsstyrning tex puls eller watt. I dagsläget är just 4*4-intervaller populära. För att utvärdera ett pass är tex mätning av syreupptag lämpligt, men omöjligt att använda vid fortsatt träning om annan metod inte används.

Slutligen så är det inte styrningen av de enskilda passen som spelar så stor roll som det sammanhang de finns i. Träning styrs mindre än vad många tror av intensiteten under det aktuella passet, utan istället till stor del av hur passen ligger i tid till varandra och i vilken period av träning de existerar. Det finns hur mycket som helst att läsa på nätet för den intresserade. Googla och ni skall finna.

För min egen del då, undrar ni säkert. Jo, jag blandar hej vilt mellan de olika metoderna och knyter samband. Förutom med mjölksyrabaserad träning.

Stefan och jag var de enda som vågade oss ut under lördagen. Inomhusträning, arbete och träningsplaneringar satte käppar i hjulen för övriga inbjudna. Vi ville givetvis ha revange från förra helgens snömisärispass och siktade mot Uppsala för andra gången på sex dagar. 

Foto: Alla bilder Stefan Nilsson

På tal om inbjudande. Vilken utsikt från mötesplatsen, välplogat och fint.

Vi såg några skridskoåkare längre fram som hade problem med isen, en av dem kravlade till och med på den. Det förstår jag. Till en början var det lite mjukt, men är det skit i början blir det alltid bättre senare tänkte vi, och det verkade stämma. Det var svår att stå på så länge det var omväxlande mjukt och fruset. Ingen av oss ville ju vurpa heller i blötan – som om det ändå skulle spela nån roll… Forsättning följer.

Som sagt, ibland gick det inte så lätt, men i jämförelse med förra veckan var det som ett salsgolv som totalupplevelse. Största delen av färden rullade det på bra.

Automatisk parkering i sörjan. Nu är vi borta vid Hässelby strand, nästan framme vid värmeverket eller vad det är, svag is finns det i varje fall. Plogningen slutar ungefär här vad våra ögon kan se och här tog vi landvägen sist förbi värmeverket.

Här vid bryggkanten inte långt ifrån skylten som varnade för svag iskant så tog jag årets första dopp. Helt plötsligt sjönk foten ner längre än vanligt i sörjan och snön. Som tur var var jag framme vid kättingen och doppade mig bara upp till midjan. Rätt odramatisk och långsam badning, inte kallt men det började sticka lite i benen efter några sekunder så jag tog mig upp. Stefan blev såklart tagen av nödsituationen och i “panik” lyckades och hann han inte fota mig i vaken. Jag drog mig till minnes att Fredrik Ericsson bloggat om finessen med dubbelpass med nån koppling till sin triatletvurm. Jag köper nog inte framgångskonceptet med vintercykling och bad tror jag.

– Vikken skit… Uppe på bryggan började byxorna fylla skorna med vatten. Jag hann faktiskt komma upp ur vaken innan jag blev blöt om fötterna. Ett bra betyg åt skorna tycker jag. Det kändes inte lägligt att fortsätta vår planerade runda med tanke på vätan – men som jag sa till Stefan så var det här inte ens hälften så kallt som Ränneslättsturen -06.

Vi tog sikte på pedalogerna för lite ombyte. Miche lånade först motvilligt ut sina Kalasbyxor. Det var ju skönt att de fick komma upp ur plastpåsen innan det gått ett år sedan han fick dem. Torra kortbyxor, nya strumpor och Miches vinterskor blev ombytet. Pearl izumi-tightsen och jackan var inte så blöta längre så de var det ingen fara med. Faktum är att byxorna var i det närmaste torra när jag kom hem.

Från Peddan siktade vi norrut igen och åkte via Görvelns slott upp till Kallhäll och sen fina vägar över Järvafältet hem. Det blev en del stigcyklande. Jag envisades tyvärr med att ha för mycket luft i däcken, men överlag gick det bra att cykla stig.

Dagens Data: 83,4 km, 4,36 h, 19,4 avg km/h, 146 avg bpm.

Topplistor är ju ett vinnande koncept. Nu till vintern borde det vara aktuellt med en liten topplista över spektakulära (nåja, vi är i sthlm fortfarande) asfaltpartier att köra med vintercykeln, crossen eller drömma sig bort till sommaråkning med smalare hjul under sig. Jag skriver nämsta större kända ort inom parentes så ni som inte kan alla vägnamn utantill får en känsla för läget. Rangordningen är lite hur som helst.

1, Ådravägen (Tungelsta)

Motivering: Tänk Flanderns backar och Paris-Roubaix pavé-sektioner i en och samma väg. Ådravägen erbjuder kanske stockholms mest tjälskadade asfalt och har några branta knixar. Perfekt väg för hårda utbrytningar med löparcykeln.

2, Fituna (Fituna)

Motivering: Fin åt båda håll. Backig och vacker. Livsfarligt snabba skyltspurter utlovas från båda hållen ner mot Fituna gård där vägen vänder tillbaka mot väg 225.

3, Kumlavägen (Svartsjö)

Motivering: Skyltspurternas skyltspurt. Vägen är bred och fin, inleds småkuperat och kurvigt för att utmynna i ett kilometerlångt svagt svagt motlut fram till Svarsjöskylten. En perfekt väg för att gå i utbrytning eller utmanövrera kompisarna i en klungspurt.

4, St Vika-serpentinen (Stora Vika)

Motivering: En av stockholms få serpentinvägar som inte leder upp till ett hus eller återvändsgränd. Dröm dig bort till Alperna och le tour och stöt i innerkurvan uppför.

5, Vissvassvägen (Tyresö)

Motivering: Två av stockholms grymaste backar finns på den här kuperade vägen som går genom spekatkulär natur, över berg och med sjötsikt. Börjar eller slutar vid Tyresö Slott. Perfekt väg att ta på hemväg på ett distanspass och köra livet ur kompisarna. Kör hårt och vägen sållar agnarna från vetet.

6, Pålsundsvägen (Bogesund/Vaxholm)

Motivering: Grymt fin väg. Backig och slutar i idylliska Vaxholm. Tyvärr blir det lite av en återvändsgränd om man inte vill ta färjan över till Värmdö.

7, Skålhamravägen (Vallenuna)

Motivering: Mitt bland alla tråkiga trafikerade alternativvägar finns denna pärla från vikingatiden. Kurvig, kuperad, lågtrafikerad och underbar.

8, Össebyvägen (Åkersberga)

Motivering: En rätt tråkig väg egentligen, men hård. Kör den bort från Åkersberga och upplev med lite spurt och medvind 80 km/h+ nedför åsen. Från andra hållet får du områdets rakaste, brantaste och längsta backe.

9, Furusund (Furusund)

Motivering: Riktig glassväg med med fik vid färjan. Det gör inte så mycket att det är en återvändsgränd då vägen är fin med mycket vatten brevid. Tyvärr hårt trafikerad i perioder.

10, Okvista (obygd)

Motivering: Vill du känna hur snitthastigheten sjunker i samma takt som blodsockret mitt ute i ödemarken och långt kvar till vart du nu ska, så är detta en pärla. Kuperad, kurvig och bara jäkligt jobbig.

Bubblare: Torö (Nynäshamn)

Motivering: Underbar väg som bjuder en utsikt och känsla utöver det vanliga när du möter öppet hav efter knappa 4 h cykling från huvudstaden. Nu är det bara att hoppas på medvind så du orkar hem och kan berätta för alla att du har cyklat dit dina kompisar inte har orkat ta sig.

Johan ställde en fråga: Hur ser du på att träna på riktigt hög intensitet, upp mot 95% av maxpuls? Perfekt för syreupptaget eller för slitsamt för kroppen?

Svar: (Jag antar att du menar central kapacitet)

Bakgrund: För några år sedan publicerades vissa rön som indikerade att den stora begränsande faktorn (hjärtats förmåga att förse arbetande muskulatur med blod) som ofta ligger som tak för fysisk prestationsförmåga inom uthållighetsidrott tränas gynsammast på höga belastningsnivåer på 95-100% VO2max. Detta översätts ofta till puls och då 90-95% mhf och 4*4 sattes som lämlig intervalltid.

Frågan blir nu lite komplex. För att kunna utvärdera betydelsen av den här “nya” kunskapen måste man erinra sig de gamla riktlinjerna och råden som sa att slagvolym tränas när hjärtat nått full slagvolym. Full slagvolym nåddes vid distansintensitet beroende på individ. “Central syreuptagningsförmåga” kunde allså tränas genom att köra lugnt. Med modern metodik börjar det dock nu bli accepterat att så ej är fallet. Slagvolymen ökar för de flesta hela vägen upp mot max arbetsintensitet. Jag behöver kanske inte gå in mer på just detta, utan kan bara konstatera att gamla träningsråd i det här fallet är baserade på ett antagande som visat sig inte stämma helt.  

Genom att optimera träningseffekten och styra belastning mot egentlig respons kan man effektivicera sin träning. I fallet slagvolym kanske 16 min på testcykel är lika värt som fem timmar distans. Om jag ska hålla mig till central slagvolym som punktmarkerad kapacitet förefaller det högst effektivt att genom minimal tidsinsats få maximal träningseffekt.

Metod: För min egen del var jag nyfiken på det här med 4*4. Jag gick ner till LIVI och testade mig under ett intervallpass med mask på för att mäta syreupptagningen under faktiska förhållanden som träning utförs. För mig blev minut 2-4 i en fyraminutersintervall  på en platå 95-100% av “maximal oxygen uptake”. Den första minuten tjänade med andra ord som uppväming bara. Inget nytt direkt. Metoden 4*4 min gav allså 4*3 min kvalitativ stimulans för adaption enligt teorin om att maximalt syreupptag tränas optimalast när maximalt syreupptag nås. Treminutrare, femminutrare eller annan intervalltid är allså lite svårhanterligare praktiskt sett.

Resultat: Fungerar det då? För min egen del cyklar jag snabbt men att identifiera enskilda komponenter som anledning till detta är desto svårare. Mitt maximala syreupptag har däremot inte ändrats ett smack, trots att jag tränat hårt för just detta. Det är tidigare visat att olika individer responderar olika till uthållighetsträning. Individuell maximal adaptionsförmåga skiljer sig brett och den träning som ger lysande resultat på ena individen kan ge ingen effekt alls på en annan. Träningen måste allså skräddarsys individuellt för att passa individen.

Prestationsförmåga styrs av så mycket mer än VO2max. Detta har ju testats vetenskapligt både inom mtb och lvg. VO2max korrelerar svagt eller otillräckligt i många fall med prestationsförmåga, istället lyfts ofta tröskelwatt och annat fram som viktigare kapaciteter. Lokal kapcitet förefaller i mina ögon vara ett område som störst förbättringar kan göras inom. Givetvis är även mental kapacitet väldigt avgörande. Nu är det ju så att 4*4 inte bara tränar central kapacitet. De förbättringarna som syns kan lika gärna vara på lokal nivå.

Slutsats: Genom att träna mindre och effektivare känner jag att jag själv gjort framsteg. Hård intervallträning är tidseffektivt och väldigt givande. Om det blir slitsamt beror mer på träningsfrekvensen än typ av träning.

Hoppas svaret svarade på frågan.

Blog Stats

  • 493,999 hits

Inlägg månadsvis

RSS Henrik Öijer

  • Stark i benen, svag i huvudet June 25, 2019
    Hej och god morgon!Ibland går det bra att träna och ibland går det lite sämre. Igår gick det egentligen bra, men ändå dåligt. Benen och kroppen var väl med på noterna då Garmin visade +7 på prestationsförhållande, uppvärmningen gick förvånansvärt lätt till en låg puls. Även den första av mina två tjugor gick lätt. Men sedan någonstans nära halvvägs i min and […]

RSS Per Kumlin

  • Teknikträning Fiskartorpet June 25, 2019
    Ikväll blev det teknikträning vid Fiskartorpet. Körde några varv på Flowtrail banan uppe på toppen.Ville ta de 2 första dubbelhoppen i början.Första är ganska liten och andra är lite större och brantare men inget farligt egentligen då det är hårdpackat och jämt.Lyckades ta första och den kändes helt OK så den kunde jag ta några gånger till.Den andra vågade j […]

RSS Oscar Ekstam

  • Årets projekt: #TrycksladdaSuggan July 1, 2015
    Hej hallå där! Nu är det dags igen att delge lite av mitt liv för er som fortfarande läser denna blogg istället för mina sociala medier. Ni kommer väl ihåg fjolårets projekt: #CrossaSuggan? Inte? Här är samlingstaggen: Hashtag CrossaSugganExtremt kort förklarat: Jag fick låna en Cyclo-Cross (på Svenska Cykelcross) från Canyon som jag tog mig an det enda lång […]

RSS pontus pumpen johansson

  • Frankrike stannar i Italien October 25, 2013
    Här kommer ett receptet på en pastarätt som jag la ut på Instagram.Börja med att göra grönsaksfonden, ta dom grönsakerna ni har hemma! Jag tog lök, vitlök, morot och fänkål. Fräs på dom ordentligt i en kastrull med smör! när allt fått lite färg deglasera med lite vitvinsvinäger! täck sedan med vatten och låt reducera ner. Smak av och behövs mer smak fyll på […]

RSS Mattias Lundqvist

  • Garmin 630 och Garmin 220 säljes. April 8, 2018
    Felfritt och bra skick. Inkl pulsband modell mjukt band (010-10997-07) 1900:- för 630 och 900:- för 220. 0739564061 Annonser

RSS Henrik Andersson

  • Övergångsperiod May 29, 2013
    Fan, den här våren har snart blivit sommar och sommaren är snart höst. Hinner med en del soloträning mellan varven, vissa av passen riktigt njutningsfulla. Som dagen för bilden. Rullar ur benen, låter känslan i motsats till viljan avgöra hastigheten och ser på omgivningen istället för suddigt. De passen är de bästa. Eller ja, ett personligt rekord på valfri […]

RSS Adam Steen

  • Träning, pulsvarning, börsen June 25, 2019
    Hittade en bild på orsasajten.se, (fotot är taget av Jörgen Wåger) från fredagens Orsakajt’n. Detta är om jag minns rätt efter cirka 6,5 kilometer och ungefär hit hade det känts okej. Sedan började raset. Men som jag misstänker är det min period på cirka fyra veckor där jag varit sjuk från och till som gjorde att jag helt enkelt inte orkade. Dumt att gräva n […]

RSS Stefan Nilsson

  • Det går fint med elbil till Jämtland June 25, 2016
    Torsdagens utmaning att med elbil ta sig från Stockholm till Jämtland är avklarad. Allt gick bättre än förväntat men här kommer några reflektioner. Det blev om jag inte glömt något sju stopp på den ca 500 km långa resan. Jag stannade med andra ord oftare än jag "egentligen" hade behövt och ägnade då mer tid att ladda mer än halvfullt batteri än min […]
%d bloggers like this: